Det är lite skillnad på att ha tre barn och på att ha fem.

Det är mycket man ska komma in i.. och just det där med barn som

är vakna om nätterna var något som vi vant oss av vid för över ett år sen.

Vi går runt som zombiesar om dagarna och om nätterna får vi kämpa 

otroligt för att orka hålla ögonen öppna när barnen ska äta.

Men samtidigt så är det så underbart! Det är så mysigt och så häftigt!
Vi försöker gå ut på promenader och även mysa så mycket som möjligt

med alla våra barn. Vi försöker ta tillvara på tiden trots att vi är så trötta.

 

Det är nästan en vecka sen jag skrev sist.. sen dess har vi hunnit med två

hembesök av personal från neonatal.

Man varken hinner eller orkar hålla på att uppdatera sådär varje dag.. iallafall

än så länge. Jag vill gärna försöka fortsätta uppdatera ofta, men det glöms

lätt bort förtillfället.

 

Första natten hemma delade vi på.. andra natten tog min man utan att väcka 

mig. Underbara människa! Han var vaken hela natten och därför var han

supertrött på dagen.. så jag och tvillingarna gick ut på promenad tillsammans 

med Kim och Oliver. De stora barnen var på dagis. Det var superskönt att komma

ut i friskluften och den är alltid lite speciell den där första vagnpromenaden.

Annars har vi hållt oss inne.. har ju bara varit hemma i 5 dagar än så länge. :)

 

Våra barn går upp i vikt.. sakta men säkert och de blir duktigare och duktigare

på att få i sig mat på annat sätt än via sond.

Alice vägrar amma. Jag fortsätter försöka och någon gång om dagen/
varannan dag går hon med på det men allt som oftast vägrar hon. Däremot

tar hon flaska utan problem. Så igår tog de bort hennes sond! För vi vet ju

att hon får i sig allt hon ska även om det är via flaskan. Givetvis är det ju min

mjölk hon får i flaskan. Jag tycker det är viktigt! :)

Elliot har däremot kvar sin sond. Han ammas vid varje mål, men det är så

svårt att veta hur mycket han får i sig. Han är superduktig och kan ligga vid

bröstet i 20-30 minuter, så det dröjer nog inte allt för länge innan de kan ta 

bort sonden även för honom. 

De där äckliga navelstumparna är äntligen borta med. Alice tappade sin i 

tisdags och Elliot tappade sin idag. Skönt! Jag tycker det är så äckligt.

 

Igår var vi och tog bild till tidningen. Är duktigt impad på att fotografen lyckades

ta en helt okej bild med tanke på att vi är sju stycken som ska synka varandra. ;)

 

 

Igår var det en sköterska härinne och diskuterade hemgång med oss.
Hemgång med hemsjukvård.. bebisarna kommer fortsätta sondmatas hemma,

i samma mängd som här- dvs helt. Men jag ska även försöka amma som bara

den så att de lär sig! 
Elliot är superduktig.. han vet hur man ammar och kan ligga till bröstet långa 

stunder, men han är fortfarande trött och orkar inte riktigt till alla mål.

Alice var superduktig innan men hon verkar ha tappat det. Hon ammar inte alls..

hon får oftast inget ordentligt tag men OM hon skulle få det någong gång så bara

grimaserar hon och spottar ut nipplen igen. Det är frustrerande!

Igår när jag och sköterskan pratade så bestämde vi att vi bara ska halvamma dem..

och ge hälften ersättning. Jag ska med andra ord inte dubbelamma!

Vi kommer få låna med oss en medelaflaska hem härifrån för att testa. Jag vill ju

inte förstöra amningen genom att ge ersättning så därför kommer vi ge ersättning 

med en flaska som är utformad som ett bröst.

Sköterskan plockade ihop en himla massa åt oss.. sprutor, koksalt, blöjor, tejp till

sonden, amningspump etc... som ska med hem. 

Barnen hade gått upp några gram och vägde under morgonen 2300 samt 2100.

 

Inatt hade sköterskorna dem.. det har de haft varje natt för att jag ska få sova.

Superskönt! Barnen har gått upp ytterligare några gram till idag.. trots att de var nybajsade

vid vägningen. ;) Alice väger 2328g och Elliot minns jag inte. Ska kolla upp det. :) 

Idag ska vi hem!!! Allt står här färdigpackat, vi är i ordning och barnen håller på att 

matas just nu så de är mätta vid hemresan. Nu väntar vi bara på familjen.

SÅ fruktansvärt underbart! Och så verkligt! Nu är familjen hel! Komplett! Nu kommer 

det inte kommer några fler barn i vår familj, fem räcker.. så nu åker vi hem och påbörjar

vårt nya liv som fembarnsföräldrar! ♥

Imorgon kommer hemsjukvården till oss för att väga tvillingarna på nytt.. 

Håll nu tummarna för att allt ska gå bra där hemma för oss..  trots fortsatt sondmatning!

 

Tanken var att jag skulle uppdatera varje dag.. men igår var det "en sådan" dag.

Alice: 2215g, 46cm, 37.3 grader.

Elliot: 2050g, 46cm, 37.1 grader.

 

Jag kände mig väldigt ensam igår. Det var min födelsedag.. o vår bröllopsdag och här satt jag

"själv". Ja, jag har bebisarna här.. men det är inte samma sak. Jag saknar min familj något

otroligt! Jag saknar barnen där hemma och jag saknar Jonas så det gör ont! 
Förra månaden låg jag inlagd i två veckor.. nu har jag legat inlagd i ytterligare 2,5 vecka.

Jag känner mig otroligt ensam!

Mamma och pappa kom igår kväll. Det var underbart att ha dem här.. att sitta o prata om allt

möjligt, få visa dem bebisarna och ja.. att bara få ha dem här.

Men när de skulle åka hem så blev jag superledsen igen. Jag vill inte vara här själv mer!
Jag är gärna kvar här.. det är inte det. Det är bara det att jag inte vill vara här själv längre nu!

Halva dagen bestod av tårar igår. :(
På kvällen gick jag upp till bb en stund.. där pratade jag av mig med Annie och Kalle lite, fick

min spruta och sen var det dags för matning här nere igen. På natten tog barnmorskorna hand 

om bebisarna. De förstår att det är väldigt jobbigt för mig, plus att jag har en sån enorm 

huvudvärk fortfarande så det tycker jag ska få sova om natten.

Idag kom barnläkaren in och pratade med mig. Hon verkade förstå min ensamhet..

hon sa att om jag känner någon som kan komma hit och "bo" med mig så får jag gärna

"byta ut" pappa. Annars får man ju inte ha besök ab andra än pappa, syskon och mor/farföräldrar. Men jag känner ingen som kan det. Tyvärr.

Hon började prata om hemsjukvård.. och hur jag känner om det.

Och ärligt talat... jag har suttit och sagt att jag ska vara kvar här tills vi får åka hem på riktigt.

Tills bebisarna inte behöver sina sonder med. Men alltså,.. nu känner jag bara att jag vill hem!

Jag ringde och pratade med Jonas om det och vi kom överens om att ge det ett försök. 

Så om Alice vikt vänder i helgen så att hon börjar gå upp (Elliot har redan passerat födelsevikten) så åker vi hem på söndag. Vi fortsätter isåfall med hemsjukvård och om vi känner att det inte fungerar så har vi ett rum som väntar på oss här på neo.

 

Vid sju kom personalen in med våra underbara små bebisar.. 

då hade jag fått sova sen matningen vid ett. Så himla snällt av personalen! :)

Huvudvärken började jag känna av med en gång på morgonen.. den blir bara

värre och värre för var dag.. det är fruktansvärt jobbigt! Men personalen är underbar

och väldigt förstående.

Pumpningen gåt bättre och bättre.. idag har jag fått ut mycket mer mjölk än innan.

Det är bra! Idag har även båda barnen fösökt sig på att amma.. de får ligga intill

varje dag men de har inte riktigt orkat. Det gör de ju inte nu heller, men de försöker

iallafall! Underbart med små framsteg! :)

Idag bytte de ut vatten/värmemadrassen mot en vanlig madrass och andningslarmet togs

bort. Nu är det bara sonden kvar.. hoppas vi kan ta bort den med snart! :)

 

Idag kom familjen hit och hälsade på! Alla barnen smög in i rummet med väldigt

nyfikna blickar. Flickorna var otroligt fascinerade av bebisarna och Miliam var stormförtjust!
Han var och klappade dem och kikade hela tiden och han hade mängder med frågor!
Det var underbart att få träffa barnen.. det är det varje gång. Man saknar dem bara mer

och mer för varje dag! Men samtidigt är det bra att vi är här. Det är inte lätt med

tvillingar så det är bra att vi får vara här ett tag till så jag får "lära mig" hur jag tar hand

om två bebisar på en gång.
Alla barnen fick presenter vid dagens besök och alla presenterna verkade klaffa perfekt! :D

 

Nu är klockan halv sex och det är ett par timmar sen familjen åkte hem. Bebisarna är ute

med personalen eftersom min huvudvärk inte riktigt vill ge med sig idag. 
Nu är det dags för pumpning och om lite mer än en timme är det matning igen.

Som sagt.. det känns inte som man gör annat. ;)

 

Dag 3. Dagen då jag blev utskriven från bb och äntligen fick flytta ner

till våra småttingar på neo. Tyvärr var maken tvungen att åka hem, men det

känns bra. Barnen därhemma behöver också sina föräldrar!

 

Det kändes ännu bättre i snittet idag. 
Jag tror stenhårt på det barnmorskorna säger- att man ska upp och gå så fort som

möjligt och så mycket som möjligt för att få en snabb och bra läkning!
Klart att det känns fortfarande och jag måste fortfarande gå på diklofenak och

alvedon.. men det gör inte på långa vägar så ont som innan!
Huvudvärken däremot blir bara värre och värre.. men koffeintabletterna funkar

fortfarande ganska bra, även om det tar några timmar för dem att ge effekt.

 

När man blir utskriven från bb och flyttar ner på neo så måste man börja laga sin

egen mat. Man får liksom sköta sig själv på samma sätt som hemma.. 

Däeför begav vi oss iväg för att handla mat åt mig. Det blev allt annat än billigt

eftersom jag vill ha det så enkelt som möjligt. Det betyder att vi i stort sett bara

köpte färdigmat att värma i micron. Inte det godaste, men det funkar! :)

Vi köpte även presenter från bebisarna till storasyskonen och prsenter till bebisarna

från storasyskonen. ;)
Efter att allt var inlagt i kyl o frys på avdelningen samt alla saker nerflyttade så

körde maken hemåt till de stora barnen.

Jag fick fortsätta äta på avdelningen hela dagen och likaså få min medicin av dem

resten av dagen.. samtidigt som jag mest var nere på neo med bebisarna.

Jag ska fortsätta få blodförtunnande i ytterligare några dagar, de sprutorna ska jag

gå upp och få på bb eftersom jag inte vill sticka mig själv. Men annars skrevs jag vid 

slutet av dagen ut helt och började bo med våra bebisar.

Det är mycket, mycket mer jobb än man tror.. trots att de mest sover. Tiden går rysligt 

fort och det känns inte som man gör annat än att mata eller pumpa ut mjölk.

 

Vad gäller mjölken så kom produktionen igång mkt mer under natten till tredje dagen.

Jag har inte jättemycket ännu, men nu känner man hur det spänner i brösten.

 

Lillflickan är en riktig mammagris. Hon piper väldigt mycket och nästan hela kvällen

låg hon i min famn eftersom hon började pipa så fort hon las ner. Supermysigt!
Under natten tog personalen hand om bebisarna så jag skulle få sova några timmar.

Skönt! :)

 

 

Smärtan var mycket lindrigare såhär två dagar efter snittet. Dock inte helt borta!
Att resa sig ur sängen var kämpigt fortfarande och likaså att ta sig ut till toa själv.

Maken "lyfte" upp mig ur sängen och vissa rundor till toaletten och till bebisarna

var vi tvugna att använda oss av rullstolen fortfarande... men mestadels valde jag

att gå själv. Främst eftersom jag visste att jag bara skulle ha min man hos mig en

dag till och sen skulle jag ju bli tvungen att klara mig själv.

Denna dagen upplevde jag det som att den värsta smärtan satt i tarmarna.. det

kändes som att jag hade en himla massa luftbubblor efter att de rotat runt en massa.

Fick även en fruktansvärd huvudvärk.. den satt i hela huvudet och gick neråt längs

med nacken. Postspinal huvudvärk kalas det tydligen och är något man kan få i

samband med att man fått spinalbedövning. Läkaren säger att det kan sitta i, i 

någon vecka och det är fruktansvärt! Koffeintabletter hjälper dock rätt bra. :)

Vad gäller blödningen nu efter förlossningen så är den knappt märkbar.

Jag blöder i stort sett ingenting.. det är mindre än vid en normal mens! Superskönt!

 

Nu var det ett dygn sen jag fick ketogan sist och illamåendet var helt borta.. 

därför orkade jag nu vara hos bebisarna mycket längre stunder och oftare. 

Vi började gå ner så vi var hos dem varje mål för att "komma in i det" mer.

 

 

Jag kämpade på med pumpning var tredje timme för att försöka få igång mjölken

så fort som möjligt. Man vill ju helst ge sina barn sin egen mjölk! 

 

Jag tog första duschen efter snittet dag två.. hade dragit mig för det eftersom de 

skulle ta bort förbandet efter första duschen. 

Det var kanonskönt att duscha, speciellt eftersom att de varma strålarna hjälpte till

att lindra och massera magen. 

Det var inte alls så farligt när de tog bort förbandet.. trodde det skulle vara mycket 

värre och trodde snittet skulle se mycket värre ut! 
Det är svårt för mig o skriva att snittet såg fint ut eftersom att jag verkligen, verkligen

inte ville ha snitt. Jag har aldrig velat ha ett stort ärr på magen efter ett snitt. 
Kalla mig ytlig om ni vill.. men det är så jag känner. 

Men om man bortser från mina personliga tankar så var ärret jättefint, hade redan

börjat läka ihop fint på utsidan och det var inte speciellt stort! 

Däremot var det längre/bredare än vad jag trodde det skulle vara. Det går nästan 

över hela magen (vågrätt). Lite över 20 cm långt kanske det är ungefär..? 
Ska ta en bild på det o lägga upp. 

 

 

Natten efter att bebisarna fötts var fruktansvärd.. sov ingenting, hade bara

olidligt ont och mådde illa. Jag ville bara gråta men det gick inte, då fick jag

ännu ondare. Ingen smärtlindring funkade... det fick mig bara att må sämre, så

runt fyra gav jag upp och slutade be om mer. Jag valde hellre smärtan för då 

slapp jag iallafall må illa.

På morgonen kom personalen in och gav mig lite mer smärtlindring, dock i mycket

mindre dos eftersom jag ville kunna gå ner till våra små och hälsa på utan att

må alldeles för illa.

De drog även min kateter och tvingade upp mig på benen.

Det gjorde fruktansvärt ont att resa sig upp och att stå, men trots att det kändes

omöjligt så kom jag faktiskt på benen!

De frågade om jag ville följa med dem ut på toa men det klarade jag inte. De

fick byta min binda vid sängen och sen hjälpa mig tillbaka ner igen.

De sa till mig att jag var tvungen att äta, annars skulle jag inte få gå ner till 

bebisarna.. så trots att jag absolut inte hade någon aptit eller matlust så tvingade

jag ner lite vaniljyoggi. På eftermiddagen tog vi oss äntligen ner till våra små!
Pappa hade redan varit där flera gånger, men inte jag.

 

 

Jag orkade bara vara hos dem i tio minuter, sen fick maken rulla upp mig igen.

En liten andra runda ner blev det på kvällen... även den på bara några minuter,

men bättre än inget! Testade ävenpå att gå ett par steg under kvällen. De säger ju

att man kommer på benen och läker fortare och mer "smärtfritt" ju fortare man är

uppe och går!

Nere på neo bad de mig att försöka börja pumpa ut mjölk så fort som möjligt för att

få igång mjölkproduktionen, så det är något jag började med idag. 

 

Eftersom att de drog katetern så var jag tvungen att komma ut på toa flera gånger under

dagen.. det var kämpigt, men jag har verkligen världens underbaraste man som fanns 

där hela tiden. Han hjälpte mig ur sängen, rullade rullstolen till toaletten där han sen

hjälpte mig ner och upp från toa. Han var fantastisk! Gud vad jag älskar den människan!

Han passade upp mig med dricka, mat och allt annat.. han var underbar!

 

 

Jag började med att ringa min mamma och säga åt henne att dra på sig skorna och köra

hem till jonas o hämta barnen, sen ringde jag Jonas... utan att få svar. Ringde flera gånger,

skickade sms, skickade på facebook.. inget svar!
Jag som redan var jävligt rädd för kejsarsnitt blev totalt vettskrämd över att inte få tag i min

man! Jag fortsatte försöka få tag i honom, men lyckades inte.

Barnmorskorna hämtade in mig till en förlossningssal där jag fick klä av mig naken och ta på

en såndär sjukhusrock. Sen fick jag lägga mig på sängen och invänta läkaren. 
Kvällens läkare var Zoltan.. han som var den första att ta bebisarnas sjunkande tillväxt

på allvar, det fick mig att känna mig trygg. Har körde ett snabbt ultraljud för att se hur bebisarna låg och sa sen att det skulle bli akut kejsarsnitt inom 30 minuter! 

Det fick mig att bli ännu mer rädd! Hur faan skulle jag lyckas få tag i min man och få honom 

till förlossningen på 30 minuter?

Jag försökte ringa mamma igen men hon svarade inte.. då ringde jag till min granne och bad

henne springa upp och säga till honom. Sen var jag tvungen att bli förberedd för operation.

 

De började med att sätta infarter i vänstra armvecket och satte sen en kateter.

Jag har varit väldigt rädd för den där katetern.. att den ska göra ont. Men det var inte alls så

farligt som jag trodde det skulle vara. Det var mest bara obehagligt för att till en början kändes

det som man kissade ner sig. De sprutade in bricanyl och antibiotika i infarterna..

Efter att de var klara med mig så ringde jag upp min granne igen för att se om hon visste ifall

Jonas var påväg. Hon sprang upp i lägenheten, men ingen öppnade. Sen sprang hon ut för 

att kolla om bilen var borta, vilket den var! Där kunde jag andas ut lite!

I samma ögonblick kom läkaren in och sa att operationssalen var klar och det var dags!
NU var jag räddare än någonsin!

I operationssalen var det en himla massa folk.. överallt stod det människor!
Narkosläkaren kom fram och presenterade sig.. jag förklarade att jag var väldigt rädd inför detta, för det hade alla sagt att jag skulle berätta för honom, han försökte lugna mig och lyckades  ganska bra. Lyckades få en helt underbar narkosläkare! 

Även spinalbedövningen var något jag var rädd för.. jag var rädd för smärtan, men sprutan 

kändes absolut ingenting! Mycket mindre än ett stick i fingret! 

Efter sprutan fick jag lägga mig ner och jag började med en gång känns hur det pirrade i rumpan och i benen. 

De satte en kanyl i handen på mig och kopplade på en massa dropp, sen var smärtkänseln borta och det var dags att påbörja snittet.. utan min man!

Jag kan inte skriva det nog många gånger.. jag var livrädd!

 

När de satte kniven mot min hud så kände jag precis hur huden skars upp, lager efter lager.

Det gjorde absolut inte ont. Men jag kände det och jag tyckte det var fruktansvärt!

När de skurit klart så började de böka runt inne i magen.. jag upplevde det som att de bökade 

runt länge. I flera minuter. Det var väldigt obehagligt! Precis så hemskt och obehagligt som

jag föreställt mig! Eller nej... värre!

När de grejat ett tag kände jag att "varför skriker de inte? Nu måste de väl vara ute?". Men nej,

de fortsatte greja. Ungefär nu ringde telefonen nere i salen och jag ansträngde mig för att höra

vad som sas. "Skicka ner honom" hörde jag och förstod att nu var min man på plats!!!!

Bara några sekunder senare sa Pernilla (som assisterade Zoltan) "Nu går snart vattnet!"

I samma stund som de plockade ut Ettan så öppnades dörren och min man kom in.

Bara några sekunder efter att Ettan var ute så tog de vattnet på Tvåan och plockade ut även

honom. De kom fram snabbt till mig och visade upp dem och sa sen "kom pappa så går vi och

torkar av dem". Sen försvann maken igen och även mina bebisar.

 

 

 

Men då var jag lugn.. äntligen var han på plats och äntligen var bebisarna ute!

De sydde ihop mig ett bra tag, efter en stund om maken min in med Ettan och satte sig

hos mig med henne i famnen. En underbart fin liten flicka!

 

 

Efter en stund försvann de igen, Lillkillen kunde inte andas riktigt själv utan behövde lite hjälp.

Så de försvann upp på neonatal, pappa och barn.

Bara en liten stund därpå var jag fördigsydd och rullades upp till förlossningssalen igen, med ett snabbt stopp inne på neonatalen för att kika på bebisarna. De var uppkopplade så man såg deras puls och syresättning. Nu kunde de andas själva båda två.:)

På förlossningen fick jag ligga ett tag.. maken min var där med mig.

Efter bara någon halvtimme började smärtlindringen att avta och jag fick ont med en gång.
Då började de fylla mig med "ketogan". Ett morfinliknande preparat som inte bet på mig för

fem öre! I tio minuter hjälpte det... sen var de tvugna att fylla på. Barnmorskan fick rådfråga

läkaren ett par gånger om hur hon skulle göra. Han i sin tur fick ringa vidare och kolla upp det.

De kom fram till att öka dosen och fortsätta ge mig så mycket som jag behövde.

Tydligen hade läkaren aldrig varit med om något liknande innan..

Tillslut sa jag stopp. Jag klarade inte mer ketogan. Skiten hjälpte inte mot smärtan utan

gjorde mig bara sjukt illamående så jag försökte stå ut.

Vi fick in fikabrickan, så maken fick fika lite.. jag orkade inte ens titta på den.

En liten stund senare var det dags att rullas upp på bb. Då mådde jag verkligen skit.
De fick stanna flera gånger på vägen upp för att jag mådde så illa. Mitt i korridoren fick de

ge mig stolpiller mot illamående.
Natten var ett rent helvete.. jag vet inte hur mkt ketogan jag fick egentligen. Men det var

långt över de rekommenderade doserna. Min man fick ta hand om mig och varken han eller

jag fick någon vidare sömn under natten.
Törstig var jag som bara den, men jag klarade inte dricka för då spydde jag bara.

Nä.. kejsarsnitt var verkligen precis den mardröm som jag föreställt mig. Om inte mycket värre!

Jag skulle absolut inte vilja göra om det och jag kan inte för allt i världen förstå hur folk

faktiskt kan vilja gå igenom ett kejsarsnitt mycket hellre än en vaginal förlossning!

Till något underbarare! Det som får denna upplevelse att vara värd varenda sekund! ♥

Klockan 21.18 föddes vår lilla tjej, Alice, 45cm lång och med en vikt på 2350gram.

Klockan 21.19 föddes vår lilla kille, Elliot, 44cm lång och med en vikt på 2000gram.

 

Jag hade sån tur med personalen vid snittet!
Mina två favoritläkare och min favoritbarnmorska var nämligen de som jobbade denna kvällen!

 

Nu är det fem dagar sen jag skrev och det har hänt massor!! 

I fredags (16/11) kom Eva och hämtade mig. Eva som låg inlagd samtidigt

som mig då för två månader sen.. jag åkte hem till dem under eftermiddagen

och stannade tills ganska sent. Vi pratade om allt mellan himmel o jord, fikade

på biskvier o bullar och så gosade jag bebis! Så himla mysigt! 

Det var supertrevligt hemma hos Eva och Fredrik. Kanonskönt att få byta miljö i

några timmar och skönt att få prata av sig ännu en dag tillsammans med en vän! :)
Gjorde även en flödeskontroll som var alldeles perfekt och en bra ctg- kurva fick vi 

till. :)

 

På lördag förmiddag körde vi en ctg tidigt, för då skulle man o barn komma och

plocka upp mig redan på förmiddagen för lite familjemys. 
Ctgn visade att jag hade ganska mycket sammandragningar. Jag kände att magen

drog ihop sig men de gjorde absolut inte ont.. så jag fick åka iväg med familjen. 
Vi bestämde att de skulle göra en undersökning på mig för att se status på livmoder-

tappen när jag skulle komma tillbaka under eftermiddagen.

Vid tio- tiden kom familjen och vi åkte in till stan och gick en runda.

Har aldrig direkt gått runt och kikat i karlskrona så maken min var lite sugen på det

(han drog slutsatsen att det såg ut som en stad från ett krigshärjat ryssland eller polen

:S haha) efteråt körde vi bort till Mcdonalds och sen vidare till city gross för att införskaffa

lite lördagsgodis. Sen var det dags att vinka hej då. Känns lika hemskt varje gång man

ska säga hej då till dem och inte riktigt vet när man ses näst, både barnen och jag bli

så ledsna. Det är därför vi bestämt att de inte ska komma så ofta.

Efter att jag kom tillbaka till avdelningen så hamnade jag ute i fikarummet tillsammans 

med ett par nyfunna vänner (har hittat underbara mammor båda gångerna jag legat inne).

Vi satt där ute ett bra tag.. vid åtta kom en barnmorska och letade upp mig för att ge mig

mina järntabletter. Jag frågade om hon inte kunde göra en undersökning med samtisigt,

eftersom de sagt det innan. Jag var klart nyfiken på ifall det där enorma trycket jag kännt

neråt i några dagar hade påverkat någonting..

Barnmorskan såg lite fundersam ut när hon kollade ifall jag var något öppen och sa sen

"Jag ska be en annan barnmorska kolla också för jag tycker det känns som du är 7cm öppen!"

Den andra barnmorskan kände samma sak så de sprang snabbt iväg för att ringa läkaren, 

samtidigt sa de till mig att jag kunde ringa hem och be min man komma för det skulle med

största sannolikhet bli kejsarsnitt under kvällen!! 

Helt galet! Jag hade inga kännbara värkar what so ever.. bara det där enorma trycket neråt

och lite sammandragningar och jag hade öppnats 7(!!!) cm!

 

Skriver ner resten som en förlossningsberättelse i ett eget inlägg. :)

 

Nu är vi ännu en dag närmre! Underbart! 

Nu har det gått över en vecka sen jag lades in igen.. det känns det inte som, 
Vilket är positivt som tusan! :D

 

Läkarna var inom en snabbis vid ronden.. men de hade inte så mycket att säga.
Imorgon ska vi göra nästa flödesmätning. Nu är det inte så många sådana kvar

tills de är ute.. jag räknar ner på allt som går. Dagar, ultraljud,.. osv... wiie! 

Snart, snart..!!!

Idag kom fina Frida och förgyllde min dag.

Med sig hade hon alla bebiskläder som hon köpt åt mig i Ullared.

En del var aånt jag "skickat efter" och annat var sånt hon köpt som present åt 

bebisarna. Massor, massor och himla fint!
Jag har känt i ett par dagar att jag behöver ha hit bebiskläder nu..! 
Att klämma och känna lite på så att jag ska kunna stå ut de sista dagarna!
När vi åkte hit förra veckan så lät vi bebisarnas bb- väska stå kvar i bilen, jag 

tyckte det var onödigt att ta med upp eftersom bebisarna ändå inte skulle komma

innan maken kommer hit nästa gång. Men guuud vad jag har ångrat mig!

Så idag, när Frida kom, så hade hon med sig allt hon köpt.. helt underbart! ♥

 

Onsdag... idag har jag legat inlagd i en vecka.

Berättade för läkaren som gick rond idag om mina förvärkar som jag haft 

ett tag nu och om de ökade slemmiga flytningarna. Han svarade att det är 

mycket möjligt det är på gång nu och om det skulle sätta igång så får det

göra det. De stoppar ingenting nu utan isåfall så plockar de ut bebisarna.

Jag vet att det bara är en vecka kvar och att det ju faktiskt går fortare än man

tror, men ändå kan jag inte hjälpa att jag hoppas det sätter fart snart.

Det är otroligt jobbigt om man ska behöva pinas med förvärkarna och detta

nu med den sista veckan.. inte nog med att fogarna är värre än någonsin liksom.

Jag har skrivit ett litet dagschema som förhoppningsvis kan hjälpa dagarna att

gå lite fortare.. idag tillexempel så ska jag göra ultraljud/flödesmätning igen

och så ska en ctg köras (som vanligt). Ska även duscha och försöka känna mig 

lite fräsch, sen tar jag nog en promenad med och så ska jag kolla på någon 

serie som jag ligger back på. 

Imorgon kommer ev. kanske Frida på besök och sen har jag egentligen inget mer

planerat denna veckan förutom på lördag, då kommer min underbara familj hit

och hälsar på. Vi ska köra iväg och hitta på något tänkte vi.. men jag vet inte vad.

Nästa vecka är lite mer händelserik.. då kommer för det första Kim hit och tar en 

shoppingtur med mig på stan. Ska bli så härligt att träffas och kunna prata av sig

lite efter att ha legat här tyst i över en vecka.. har även lite som behöver införskaffas 

till bebisarna, så som prematurmössor och sådant. De kommer ju vara otroligt små

och jag gissar på att mer prematur kommer behövas. :)

Sen kommer ju min fina make hit någon dag innan snittet och ja, så ska ju snittet 

ske också! Efter det så kommer veckorna flyta och flyga fram värre än någonsin! :D

Som sagt.. det är denna veckan som är lite dryg, men så fort den är över så..! :D:D

 

Stor eloge till den underbara städerskan på avdelningen! 
Kan inte säga det nog många gånger.. hon är helt fantastisk! Underbar!

En såndär fantastisk dam i 40- 50 års åldern som är liiite yngre i sinnet än i kroppen.

Röd/orangefärgat hår, rött läppstift, ögonskugga och mycket mascara.. och så ett par

glasögon med breda svarta bågar. Man ser på henne att hon gillar färg och jag gissar

att hon syns när hon går på stan. Pratar på som tusan om precis allt samtidigt..!

Och fort pratar hon! 

Hon ger gärna tips på smink, borstar, kläder, ja allt.. idag pratade hon om de där

maggördlarna som jag skrivit om. Hon rekommenderade starkt!

Man börjar le redan när man hör henne ute i korridoren och man är glad långt in på

eftermiddagen efter hennes lilla besök på morgonen.

Har haft en hel del förvärkar igår, inatt och idag. Som kraftig mensvärk.. 

och så har magen blivit hård lite emellanåt. Slempropp lossnar värre också.

Men jag har tyckt så himla länge att jag har en massa teckan på att det 

skulle vara på gång så jag vågar inte ropa hej denna gången.

Berättade i alla fall för barnmorskan och hon trodde inte att bebisarna

kommer vilja stanna därinne till snittdatum. Men jag vet inte.. det tror nog 

jag att de kommer göra ändå. Vågar inte tro något annat.. 

Blir det värre så ska jag iallafall säga till så att de kan undersöka mig och se

om något håller på att hända.

Har varit ute en stund idag. De tjatar på mig här om att jag måste försöka gå 

ut lite oftare så att jag bibehåller den lilla kondisen som finns kvar. 
Det var skönt att komma ut, det är såndär härlig höst/vinterluft ute som är så lätt

att andas i. Underbart! Däremot straffas man ju rejält efter man varit ute.. 

fogarna och "huvudutgången" påverkas rejält av tyngden från bebisarna och alla

dess tillbehör (vatten, moderkakor, etc).

Har sagt det 5892 ggr innan och säger det igen.. jag längtar tills det är över och

jag slipper all denna tyngd och smärta!

Jag har börjat drömma om att kunna ta på mig mina vanliga kläder igen. Jag vill

kunna känna mig smal och fin.. visst, jag kommer garanterat inte vara nöjd med 

kroppen sådär direkt, men i jämförelse med hur jag ser på mig själv just nu så 

kommer jag känna mig sketasmal typ med en gång när de är ute! :P Haha

Vad gäller bristningar så har det börjart komma fler nu.. jävla skit.

Har några var sida om magen.. dock är de väldigt små och jag tror att de kan blekas

ganska bra sen.. kanske till och med dermarollern kan få bort dem.. bara det inte 

blir fler!! Det är bara knappa veckan kvar nu, max, så vi får hålla tummarna att det

inte hinner blossa upp en massa fler innan dess! :)

 

Korten jag skickade till barnen igår hade kommit fram idag.. de blev jätteglada och 

började klistra o dona med dem direkt.. skickade med klistermärken och sånt också

nämligen. Så skoj att höra! Saknar barnen mer än någonsin! Men jag vet att de har

det bra därhemma med sin pappa. :)

Fina Frida var i Ullared igår.. där köpte hon kläder till tvillingarna! :D 
Hon skulle lämna dem hemma hos maken ikväll så nu hoppas jag han gör som jag 

säger o tvättar upp det med en gång och sen packar ner o tar med det hit! Har en känsla

av att vi kommer behöva mer småttigt än vad jag packat ner/köpt nämligen.. och så vill 

jag ju klämma och känna lite på dem med som alltid med något nytt! ;)

 

 

 

Idag är det 30 dagar kvar till bf och jag är i vecka 35+4.

Måste bara göra klart att jag tycker att barnmorskorna här är helt underbara!
Det kan låta på mig som att jag inte gillar dem alls, men jag är mest bara bitter

på situationen och är på kasst humör eftersom jag mår som jag mår. Liiite mer

förståelse hade varit skönt att få från endel barnmorskor här däremot.

Sen är alla bra på olika saker. Barnmorskan som förlöste Michelle var hur bra som

helst under förlossningen. Helt fantastisk! Men just nu upplever jag henne som 

den som absolut inte lyssnar på mina känslor utan avfärar hela tiden med 
"Än kan de vända sig och isåfall får du föda dem vaginalt. Det bästa är ju att de

stannar i magen så länge som möjligt!"

Jag föder dem gärna naturligt!! Det är inte det som är problemet.. problemet är

att jag inte tror bebisarna hade orkat en vaginal förlossning. Jo, ettan hade nog

men jag tror inte tvåan hade orkat. Han är trots allt väldigt liten och kommer inte

väga mer än runt 1.7-.1.9kg.. och jag vill verkligen undvika akutsnitt så gott det går!

Samtidigt känner jag att det bästa kanske inte alltid är att de ligger i magen så

länge som möjligt. Hade det varit det bästa så hade ju inte läkaren sagt i onsdags

att hon vill ha ut dem (då) inom 1.5-2 veckor! 

 

Två barnmorskor har varit inne nu vid kvart i åtta för att väcka till mig så jag inte är 

alldeles yrvaken när läkaren kommer in vid nio.. men jag var redan vaken, vaknade 

vid kvart i sju. Har inte sovit mycket inatt alls.. den där känslan av panikångest 

(som jag hade ofta för några veckor sen har infunnit sig så jag har haft väldigt svårt

att sova.

Underbara läkaren har varit inne nu. Hon som förstår mig och som visar att hon lyssnar.

Hon sa att jag ska ligga här tills det är dags för bebisarna att komma ut. Det ska hon

anteckna klart och tydligt i journalerna så att ingen annan kommer och bestämmer

annorlunda. Bebisarna ska ut senast det datumet som jag är inbokad på!

Jag kommer vara  fembarnsmamma innan nästa vecka är över!

De kan inte ändra datumet, men skulle något hända innan som betyder att bebisarna

har det bättre utanför magen så plockar de ut dem tidigare.

Om de mot förmodan (läkaren tror det är nästintill omöjligt såhär sent) kommer att 

vända på sig så kommer vi ta ställning då om hur de ska komma ut. Det är ingenting

som vi planerar kring nu innan utan nu är det snitt vi är inställda på!

Om vi ska göra något mer t.ul är även det en sak vi kommer ta ställning till senare.

Det ska nämligen gå minst två veckor mellan varje tul och eftersom det då blir bara

någon dag runt det datumet då bebisarna ska ut så är det ju egentligen ganska menings-

löst att göra ett tul då.

Min barnmorska från karlshamn är här idag för att hälsa på, på avdelningen så hon 

följde med in och sa hej. Egentligen ska jag på mödravårdsbesök hos henne imorgon

men eftersom jag träffade henne nu så vet jag ju säkert att det avbokas som det ska. :)

Lyckades minsann köra en ctg som godkändes redan efter en kvart ungefär. :D Bebisarna

busade som vanligt i magen när banden kopplades på, de gillar inte de banden alls!

Det registrerades ett par sammandragningar under tiden ctgn kördes.. så då är det inte bara

inbillning från min sida då. Jag har gått med sammandragningar/ förävärkar hela dagen.

Dock är det ingenting kraftigt som gör ont. Det är mest bara mensvärk och att det spänner

i magen till och från.

 

Nu har vi även gjort ett fint ultraljud. Flödets motstånd hos ettan låg på 0.98 och hos tvåan

på 0,98- 1,6 ungefär. Jag har ingen aning om vad det innebär men läkaren sa att det var bra.

Fick se fina profilbilder av bebisarnas ansikten. :) 
Ettan ligger fortfarande med rumpan neråt medan tvåan har lagt sig med sitt huvud ner.

Tvåan ändrar läge mycket och ofta till skillnad från sitt syskon. Men jag har börjat känna att

 det inte spelar mig någon rill direkt. Jag tror inte det är bra för dem att födas vaginalt om de

nu är så små, så för säkerhets skull vill jag ha ut dem via snitt oavsett hur de lägger sig. 
Min magkänsla säger att något garanterat skulle gå fel om jag föder ut dem naturligt.. och 

man ska ju som mamma lyssna på sin magkänsla. Jag tror verkligen inte att tvåan hade orkat.

Men än så länge är det ju inget jag ens behöver fundera på.. det som styr är hur ettan ligger 

och den ligger ju fortfarande fel.

 

Testade öronakupressuren inatt igen. Men inatt fungerade det inte alls..

och öronen värkte någor fruktansvärt så jag stod bara ut halva natten, sen

slet jag bort skiten från iaf ena örat så jag kunde ligga på den sidan utan att

det skulle behöva kännas som jag hade världens öroninflammation.

Andra örat lät jag dem sitta kvar på fram till lunch, men nä.. det funkade inte.

Fogarna har gjort ondare inatt/idag än på länge. 
Mycket möjligt att det beror på att jag var ute och gick igår. Jag vet inte.

 

Läkaren som var inne imorse sa att vi bara ska göra flödesmätning var tredje

dag nu, det betyder att det inte ska göras förrän på tisdag nästa gång och då 

vet jag ju inte om det är Pernilla som kommer göra det eller inte. 
Ska prata med henne imorgon om det. Som jag skrivit så många gånger redan

så är Pernilla den jag tycker bäst om och som jag litar på mest. 

Jag får väl skriva ner alla mina frågor och plugga in dem till ronden imorgon 

så jag får svar från henne och ingen annan.

 

Vi har testat köra en ctg under morgonen men lyckades inte få den godkänd idag

heller, så vi skulle köra en till lite senare bestämdes det.

Känns inte så jättebra att det är så svårt att få godkända ctg, tycker de borde gå 

ganska lätt nu när jag är i vecka 35+3. :/

Det har jag berättat för barnmorskorna men de avfärdar mig med att de ju är så små

och att detberor på att de rör sig så mycket- vilket är positivt.

Jag tycker det är supergulligt att de försöker lugna ner mig, men det känns som de 

bara försöker avfärda mig och tycker att jag nojar för mycket. Det känns inte som att 

de förstår mig. 

Och bättre blir det inte direkt när de rapporterar över till varandra att mina kurvor 

visst godkänts och att de inte behöver tas om.

Ikväll fick jag tjata på barnmorskan som skulle jobba inatt om att ctgn inte alls blivit

godkänd. Tillslut gick hon ut och kikade och kom sen tillbaka med en maskin och 

sa att jag hade helt rätt. Dock lyckades hon inte hitta bebisarna riktigt så en läkare

kom inom och gjorde ett snabbt ultraljud. 
Bebisarna har krupit ihop som små bollar långt ner i magen, det förklarar att den är

så himla låg. Efter ultraljudet fick vi iallafall en godkänd kurva så jag kunde tryggt

lägga mig för att sova sen.

 

Imorgon kan jag säga "Nästa vecka blir jag fembarnsmamma!".

Fanken vad häftigt det känns! :D