Hade du mycket vätska i kroppen? Nej.
Hade du några speciella cravings? Jag känner alltid behov av att lukta på tvättmedel när jag är gravid, likaså denna gången. Annars var det väl inget speciellt.. hade några cravings som kom och gick.
Vad gillade du för mat? Åt allt som vanligt.
Någon maträtt du avskydde? Nej, inte vad jag minns.
Behövde du kissa ofta? Ja
Hur mycket gick du upp i vikt? ca 16kg
Är du nöjd över din graviditet? Detn kunde varit värre men den kunde också varit bättre. Det är den värsta graviditet av mina fyra.
Var du rädd för förlossniningen? Ja eftersom det skulle bli planerat snitt. Hade det varit vaginalt hade jag inte varit rädd.
Hur ser du på graviditeten idag? Nu i efterhand så känner jag mig nöjd. Men det var väldigt jobbigt!
Hur ville du att din förlossning skulle se ut? Jag ville ha en vaginal förlossning och jag ville föda naturligt utan bedövning. Innan jag fick veta att det var tvillingar så pratade jag om att föda hemma.

FÖRLOSSNINGEN:
När startade din förlossning? Vid tjugo över åtta på kvällen den 17/11 gjorde de en undersökning som visade att jag var öppen 7 cm utan att ha kännt av det mer än att magen drog ihop sig lite då och då. De bestämde då att det skulle bli akutsnitt inom en timme.
Vilken vecka var du i? 36+2
Gick du över tiden? Nej.
Hur startade din förlossning? Ctgn på morgonen visade att jag hade sammandragningar, kände dem också lite då och då under dagen men de gjorde absolut inte ont och när jag inte tänkte på sammandragningarna så kände jag dem inte heller.. Anledningen till akutsnitt var att ettan låg i fotbjudning och att jag öppnats så mycket.
När åkte ni in? Jag låg redan inlag sen 1,5 vecka. Maken åkte så fort han fick veta att det var på gång och kom sen inrusande i op.salen samtidigt som de plockade ut lillasyster ur magen.
Hur lång tid tog det? Från det att de beslutade om kejsarsnitt så tog det mindre än en timme. 
Hade du någon bedövning/smärtlindring? Spinalbedövning och efteråt fick jag mängder av ketogan (som inte hjälpte).
Grät du? Ja, eftersom jag var livrädd(!!!) och eftersom jag kände mig så ensam då min man inte var där och jag inte visste om han skulle hinna komma innan bebisarna var ute.
Vem var med på din förlossning? Min man kom först när de plockade ut bebisarna, men jag hade enorm tur eftersom mina "favoritbarnmorskor" var med. Under förberedelserna hade jag en ung, underbar barnmorska vars namn jag inte minns. Hon var en stor favorit när jag låg inlagd! När de väl körde ner mig till operation så var det skiftbyte och barnmorskan som följde med ner var samma underbara barnmorska som förlöste Isabella. Även narkosläkaren var fantastisk och en stor klippa när jag låg där så rädd och utlämnad! 
Hade du ont efteråt? Ja, jag hade sinnessjukt, galet jäva ont!! Ingen bedövning hjälpte! De gav mig mängder av ketogan (läkaren hade aldrig varit med om liknande innan och var tvungen att ringa överläkaren för att fråga hur de skulle få mig smärtlindrad. Överläkaren sa att de skulle ge mig mer ketogan än normalt) ända tills jag bad dem sluta. Jag mådde skit av ketoganet.. jag mådde illa och jag kunde inte röra mig vilket slutade med att jag låg ner och spydde i en påse som min man fick stå och hålla åt mig samtidigt som han torkade bort kräket som hamnade utanför. Det kändes inte humant så jag hade hellre ont. Natten var fruktansvärd men dagen efter började jag må lite bättre.

Vad tyckte du var jobbigast? Rädslan innan och smärtan efteråt.
Var du rädd för något? Jag var livrädd för kejsarsnittet.
Är du nöjd över din förlossning? Nej!

BEBISEN:
Mådde bebisarna bra när de kom ut? Lillebror fick hjälp att andas under någon timme men lillasyster mådde bra. De sondmatades i några veckor.
Vad blev det för kön? En pojke och en flicka.
Vad vägde han/hon? Lillasyster vägde 2350 gram och lillebror vägde 2000 gram.
Hur lång var hon/han? Hon var 45 cm lång och han var 44 cm lång.
Ville bebisarna amma på en gång? Nej, de klarade inte det.
Hade bebisarna gulsot? Nej, men de kollade lillebror ett par gånger eftersom de tyckte han såg gul ut.
Mådde bebisarna bra under neotiden? Ja
Vad fick hon/han för namn? Alice Mirabell Alexandra och Elliot Julian Alexander
Var ni överens om namnet och varför blev det just det namnet? Ja, Alice har vi fått ifrån "Alice i underlandet" och vi tycker båda att det är väldigt fint, Mirabell kommer från Astrid Lindgrens saga om dockan- Mirabelle. Elliot kommer från den lille pojken i E.T... E.T och Elliot har ett speciellt band, blir E.T sjuk så blir ELliot det också. Jag tycker det stämmer in på bandet mellan förälder- barn. Namnet är även fantastiskt fint och vi gillar det båda. Julian fastnade vi för när vi första gången hörde en låt av Julian Casablancas. Alexander/Alexandra heter alla våra barn i mellannamn, likaså maken heter Alexander.
Hur ser du på förlossningen idag? Jag skulle aldrig någonsin vilja göra om ett kejsarsnitt. Jag kan inte förstå hur någon frivilligt kan välja att göra det!
Var allting värt det? Självklart!

Det känns som att man "inte får" tycka det är så sjukt jobbigt att behöva

göra kejsarsnitt som jag tycker.

När jag skriver på facebook eller säger till någon att jag är livrädd och 

absolut inte vill snittas, att det är en stor förlust och på ett sätt en sorg för mig

att tvingas till det så skriver alla bara att det kommer gå sååå bra.. det är 

absolut inget att oroa sig för. Det gick sååå bra för dem och det är rena himmel-

riket i jämförelse med en vaginal förlossning! Hade de fått välja vid nästa 

förlossning hade de lätt valt snitt!.. och bla, bla, bla...

 

Ja det är så du känner.. men inte jag!

Låt mig känna så! Jag behöver inga tröstande ord om att det kommer gå sååååå

bra! Det är inte ens säkert att det kommer göra det! Det ÄR mer risker vid snitt!!
Hade det inte varit det så hade väl för fan var och varannan förlossning varit med

snitt! Då hade det varit valbart för alla! 
Men nu är det inte så.. man kan inte bara välja om man ska föda med snitt eller 

naturligt.. just på grund av alla risker som snitt medför.

Jag vill bara kunna få klaga, få känna mig rädd och orolig så att jag kan få stöd 

och hjälp istället för att bara bli avfärdad med att jag inte ska oroa mig.

Den räslan och fobin jag har för att opereras (ja, snitt är en form av operation) går

inte bara att välja bort för att det gick bra för mina 1, 2, 3 och 4 vänner.

En fobi eller rädsla går inte att välja bort bara sådär även om man skulle vilja!

 

Efter dagens besök hos läkaren är det bestämt. Bebisarna kommer komma ut via snitt!

Det är nu jag behöver stöd och stöttning mer än någonsin! Nu behöver jag någon 

som säger "jag förstår dig!", "jag finns här".

 

Min mamma följde med mig till läkaren idag. Kände att jag inte ville gå dit helt själv.

Dagens mvc- läkare i karlshamn var Soltan.. har hört extremt mycket negativt om honom

men jag upplevde honom som helt fantastisk! Han tog mig på allvar!
Han frågade mig om någon berättat för mig att bebisarna är för små och att de inte följer

sin egen kurva. "Eeh,.. njae, de har sagt att de är små men att det är helt normalt.."

Han sa att det är ju inte direkt normalt att de inte följer sin kurva.. de blir ju mindre och

mindre vid varje ultraljud..

Jag har inte funderat på att de inte följer sina kurvor, men jag tyckte ju det var konstigt att 

de var 25% för små och att det ansågs "normalt". 25% är mycket i mina öron!

Han sa iallafall att det inte alls är bra.. han ville veta vad nästa tul (onsdag) visar innan en

snittid bestäms, för om de fortsätter minska i kurvorna så tycker han de ska plockas ut redan

i vecka 36-37 och att jag ska in på förlossningen för att övervakas med ctg och fler ul.

Men om de däremot börjar stiga i sina kurvor så är det inte ett lika stort orosmoment.

 

Han kollade lite snabbt med ultraljud och såg då att de låg kvar i säte.. lite har de ändrat 

läge, ettan är i fotläge och tvåan i säte, men de ligger fortfarande fel och får inte födas ut

naturligt. 

Igår började jag få himla ont i naveln och runt om den.. min första tanke var navelbråck(!)

eftersom det var en som låg inlagd på förlossningen samtidigt som mig som hade det. Hon

blev igångsatt en vecka tidigare pga sitt navelbråck och skulle bli tvungen att operera det

efter att bebisen var född. 
Jag frågade läkaren idag vad det kunde vara så han kände och tittade och berättade sen 

att jag hade helt rätt.. visst var det navelbråck! Fan! :(
Dock ett litet sådant och förhoppningsvis blir det inte mkt större.. isåfall slipper jag 

operation. *Hoppas hoppas*

 

Läkaren kunde tyärr inte ge mig en tid till snitt i handen (som jag misstänkte), men han 

skickade åtminstone iväg en remiss till karlskrona. I remissen skrev han ner precis allt jag sa

och allt han kunde komma på för att försöka få tiden bokad inte alldeles för sent i graviditeten.

Han skrev bland annat om mitt psykiska mående, foglossningen, navelbråcket, fosterlägena,

sammandragningarna, slemproppen och barnens minskade tillväxt.

Jag fick även välja om jag vill snittas med spinalbedövning eller om jag vill sövas.. och även

om jag är livrädd för att vara vaken så är jag ännu räddare för att sövas och så vill jag såklart

inte missa de allra första timmarna av bebsiarnas liv. Varken för deras eller för min skull.

Han skrev att snittet bör ske senast i vecka 37-38 men att jag önskar få det senast vecka 37+.

Efter att slemproppen lossnade imorse så har jag bara haft lite, lite dova 

sammandragningar och pappret har varit snustorrt efter man kissat, dvs ingen

mer slempropp. Men nu ikväll när vi var hemma hos mina föräldrar så

började det kännas precis som något rann mellan bena på mig. Gick in på

dass och såg att det var blött i trosorna. Första tanken var "jag läcker vatten!".

Men njae, efter att ha torkat mig ( sisådär 5-6 gånger) så insåg jag att det 

var ännu mer slempropp som kom. Hur jävla mycket slempropp har man egentligen?

Efter att vi kommit hem, ca en halvtimme senare (och med mensvärk hela resan)

så var jag tvungen att springa in på toa och dubbelkolla igen och då lossnade ännu

lite mer slem. Men jag har inga värkar, sammandragningar eller vattenavgång.. så

jag tror ändå inte att det är något på gång. 
Slemproppen kan ju lossna flera veckor innan en förlossning! 

Men nu är iallafall mamma förvarnad, sen får vi se om det händer något mer i helgen,

det bästa är förstås om bebisarna stannar i magen ett par veckor till.. men då får gärna

förvärkar och slempropp ta sig ett uppehåll tills dess också. Orkar inte med detta i 

flera veckor till. :P 

 

Efter att make och barn åkt till dagis och jobb vid halv sju imorse gick jag för 

att "morgonkissa" och ser då att hela trosorna är fulla av småblodig slempropp,

fick torka mig sisådär 10 ggr men allt slem försvann ändå inte.

Så nu har jag ringt och "förvarnat" min man på jobbet och sen har jag städat av

vardagsrum, sovrum, klädkammare och badrum samt startat en maskin tvätt och packat

barnens (inte bb utan mormor-) väskor med kläder. 

Lika bra att vara förberedd om det nu skulle sätta igång på riktigt under helgen..

vilket jag tvekar starkt på dock. Kroppen har lurats så många gånger nu, ända sen 

vecka 28, att jag inte kommer ta något på "allvar" förrän antingen värkarna blir

ondare och mer regelbundna eller vattnet går. 

Just nu är det rätt lugnt. Jag känner fortfarande av förvärkar och sammandragningar

men de inte speciellt kraftiga och de kommer glest. 

Börjar bli så extremt tröttsamt att kroppen håller på så som den gör.. varför kan man inte

antingen må "normalt" eller att det sätter igång på riktigt så man slipper sitta och 

undra i flera veckor..?

 

Skulle det däremot bli värre och börja kännas mer så kommer vi åka in med en gång,

med tanke på att jag inte får föda tvillingarna naturligt så länge ettan ligger i säte.
Men visst är det häftigt att det kommer en massa sammandragningar och skit just idag..

haha

5 Novenber, kl.13.30 (v.34+4) Läkarbesök

7 November, kl.9.00 (v.34+6)- Tillväxtultraljud 3 & vul.

13 November, kl.10.30 (v.35+5)- Barnmorskebesök, sf mått, blodtryck, vikt, hjärtljud.

(v.38)- Barnmorskebesök, hjärtljud.

12 December (v.39+6) BF ♥ 

(v.40)- Barnmorskebesök, hjärtljud.

 Vecka 7+0
 Vecka 12+5
 Vecka 18+6

 

 Vecka 27+5, tvilling1

Igår var vi på middag. Pappans jobb firade 75 år och bjöd på

tre (fyra)- rätters. Enligt inbjudan skulle vi träffas vid 18 ute på 

Eriksberg, vi var där i god tid vid 17.30. Först vid 20 fick jag sitta 

ner.. då hade jag ont och det tryckte på neråt som bara den! 

Vid elva- tiden på kvällen var vi hemma igen.. då hade jag en hel

del molvärk i magen och ryggen värkte. Jag kände verkligen hur 

hela kroppen påverkats av att jag stått och suttit i så många timmar..

Idag har jag slemmat slempropp värre än någonsin. Jag undrar hur

mycket slempropp man har egentligen för varje gång jag är på toa

lossnar det delar, stora som såna där mellanstora "kulor" man spelade/

kastade i skolan som liten. De är fortfarande inte blodiga.. men guud 

var mycket jag slemmar. 

På torsdag går jag in i vecka 34+... jag hoppas bebisarna kommer om

en vecka ungefär, om det nu är så att förlossningen är på gång. Då har

de vuxit till sig lite till, deras lungor är alldeles säkerligen utvecklade och

vi hade antagligen inte behövt stanna så jättemånga veckor på neonatalen. 

 

Jag känner mig så otroligt ofräsch när jag slemmar så som jag gör, jag

är trött på att ha ständig molvärk och mina fogar värker värre än någonsin 

efter denna helgen. 
Det är skönt att det inte är så lång tid kvar oavsett när de väljer att komma 

och det är skönt att tiden går så fort som den faktiskt gör.. men just de 

stunder då man har så ont som jag har ikväll så känns varje minut som en

evighet.

 

Jag har förresten fyndat ännu mer bebiskläder på loppis denna helgen. 
Hade ju för lite till bebisarna i stl. 50 och jag ville ha fler sovpåsar till dem.

Jag tycker sovpåsar är så himla smidiga (framförallt på nätterna och de 

håller värmen himla bra) och denna helgen hittade jag två till så nu har

jag fem stycken. Det borde räcka! ;)

Jag lyckdes somna runt elva- tolv, men har vaknat flera gånger 

under natten. Både pga kisseri, den smärtsamma värken som 

uppstår i fogarna när man försöker vända sig i sängen och de där

förbannade sammandragningarna.

Vid fyra började sammandragningarna göra ont och kom med ca fyra

minuter emellan. Jag klockade i ca en timme, sen kunde jag inte

hålla ögonen öppna längre.. så jag tänkte att jag skulle försöka sova

lite. Döm om min förvåning, men jag lyckades somna trots värkarna.

När Lillan väckte mig vid sju så var smärtan borta och nu kommer de

väldigt sällan, oregelbundet och är som igår eftermiddag. Dvs smärtfria.

Magen drar ihop sig till en boll o spänner, vilket är obehagligt som bara den..

men de känns inte.

Nu är jag otroligt trött, men jag kan inte sova eftersom barnen är hemma.

Hoppas dagen går fort!

Jag hann sova en timme mitt på dagen idag.. 

Runt 18- tiden fick jag springa på toaletten!  
I flera dagar har min mage varit helt uppochner, lite värre idag..

Efter att ha suttit på dass en bra stund så gick jag och la mig 

för att vila. Då kände jag hur magen började dra ihop sig till en

stenhård boll, spänna som fasen och trycka på neråt. Efter ett 

tag kom även en där välkända mensvärken.. 

Tog en lååång och varm dusch, superskönt(!) men det tog inte 

bort sammandragningarna.

Vid 20- tiden började jag klocka sammandragningarna. De kom

med 3-4 minuters mellanrum och så har det fortsatt. 

De kommer fortfarande regelbundet, med 3-4 minuters mellanrum 

och håller i sig i runt 40sek. DOCK gör de inte ont. 

Jag tänkte att jag ska försöka gå och lägga mig alldeles strax (ska bara

vänta ut tvätten så jag kan hänga upp den först) och se hur det utvecklas

under natten. Jag tror inte själv att det är på gång, för isåfall borde det

kännas mycket mer än det gör.. de är mest obehagliga eftersom magen

blir så himla spänd när de kommer.

 

 

I flera dagar har jag väntat på att det ska bli "50 dagar kvar".

Varje dag har det kännts som en evighet.. "nahe, inte idag heller..",

men nu känner jag att det egentligen gått helt galet fort! Det är för

Idag är det iallafall 50 dagar kvar till beräknat!
OM 4 veckor har jag gått precis lika långt som då Isabella föddes.

FÖR 4 veckor sen hade jag legat inlagd på förlossningen i 4 dagar..

det känns ju som igår. Fyra veckor går galet fort!
Snart är jag fembarnsmamma!

Det är så himla spännande och kul att vi ska få åtminstone en kille

till i denna familjen! En liten lillebror.. 

Både jag och barnens pappa älskar alla barnen precis lika mycket och

det kommer vi alltid göra! Men man får ta mig fanken ändå vara lite extra

glad över att det ska komma en liten lillebror åt Miliam och alla flickorna!

Jag är inte själv helt hundra på min magkänsla.. om det är en liten bror

och en liten syster eller om det är två små pojkar därinne till och med.

Det spelar mig ingen som helst roll, men jag är iallafall superglad över 

att det blir åtminstone en kille till i familjen! :)
Det har jag tyckt hela tiden, men efter att igår ha gått igenom de pojkkläder

jag har sparade sen Miliam var bebis och de pojkkläder jag fått och köpt 

på diverse loppisar och bytardagar nu i sommar/höst så är jag mer spänd

än någonsin! Åååh så mysigt! ♥

 

Tvilling nummer 1 (alltså den som kommer födas först) väger 1067 gram 

vilket betyder 11,7% mindre än "normalt". Dock räknas det som normalt

när man väntar tvillingar. :)

Huvudet ligget neråt, fostervattenmängden är normal och

likaså flödet i navelsträngen. Bebisen är helt perfekt! :)

 

 

------------------------------------------------------------------------------------------

 

Tvilling nummer 2 väger lite mindre än ettan med sina 1048 gram,

som betyder 13,3% mindre än "normalt". Men ja, även detta räknas som 

fullt normalt vid en tvillinggraviditet. :)
Bebisen ligger i tvärläge med huvudet rätt uppkört i rumpan på ettan. :P

Fostervatten och navelsträngsflöde är normalt även på lilla nummer två. :)

Den ligger väldigt långt upp bakom mina revben, så det är ju inte så konstigt 

att jag känner mkt rörelser mot revbenen. Pga det så fick vi inga fina profilbilder,

men vi fick en fin bild på handen iallafall! :)

 

 

 

Undrar om det kommer bli någon "vecka 37+" bild..?
Går jag så långt som med Isabella så blir det inte det.. 
Iiiih... så spännande!! :D